En liten svensk tjej…

En liten svensk tjej…

För cirka tre år sedan bestämde jag mig för att jag skulle komma tillbaka till Norge och Bergen, jag hade varit här ett halvt år förr. Nackdelen var bara att jag varken hade jobb eller någonstans att bo den här gången. Jag var ganska förvirrad men fortfarande positiv. Boende löste sig ganska snabbt och efter några veckor mötte jag en man som hette Jonas Fridh. Jonas jobbade som restaurant chef på Bocca restaurant. Han behövde en servitör och jag sa att jag ville göra ett försök. Min första dag på jobb så sa Jonas att han skulle lära mig upp till den bästa servitören han någonsin hade haft. Det blev hög press, massa info, nya viner, vita, röda och mousserande. Förståelse för mat, servering på rätt sätt, rätt glas till rätt dryck, hitta känslan för att få gästen att känna sig som hemma, ja listan kan göras lång…

Bocca restaurant och egentligen hela huset som idag är ”Ole Bull huset” blev som min norska familj. Jag fick en trygghet, massvis med vänner, jag fick ett nytt intresse, jag hade alltid någon jag kunde ringa, tryggheten att känna sig välkommen. Det var bland annat det som fick mig att stanna.

Idag tre år senare står jag som restaurant chef på Bocca restaurant. Jag kan inte förklara med ord hur glad jag blev när vår nya dagliga ledare sa att hon ville ha mig som ansvarig. Jag är rent ut sagt stolt över mig själv om man har lov att skryta lite. Jag gläder mig till alla utmaningar det innebär, inte minst med allt det nya som sker på huset.

På alla fyra avdelningar sker det något helt unikt. Nya klubbscenen, Lille Ole Bull med alla nykomna artister. Ole Bull scene med Norges mest kända ansikten i kulturvärlden. Bocca bar som är en unik cocktailbar med sin terrass och sitt utbud. Sist men inte minst, restauranten som satsar högt och flera förändringar kommer att ske under sommaren. Till hösten ska vi ha landat och alla medarbetare jobbar hårt för att göra detta kulturhus till det bästa. För mig är det en stolthet att jobba på detta hus, och inte minst att vara ett ansikte utåt. Vem kunde tro det för tre år sen, när jag stod där på Flesland med fyra resväskor utan tak över huvudet?

//Lovisa Bjälke

 

av liv

« Til bloggen

Kommentarer

kommentarer

Powered by Facebook Comments